Maktlös...
Livet som småbarnsmamma är en berg-och-dalbana utan dess like. Jag kunde inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig hur det egentligen skulle vara och kännas. Alla känslor och frågetecken. Lycka, glädje, förtvivlan, skratt och gråt, allt i ett enda virrvarr. Föräldraskapet är så extremt komplext, det är svårt att sätta ord på det.
Jag och Wille har haft en supermysig dag tillsammans, pappa J har varit hemma och pluggat. Framåt middagstid blir Wille allt gnälligare så vi antar att han är trött och vill sova. Vi ger middag, på med pyjamas och i säng och han somnar direkt.
En timme senare vaknar han och är h e l t otröstlig. Vi sjunger, vaggar, pussar och kramar, testar ge vatten, sjunger lite till, sätter på en skojsig film på TV, men nej, Wille vrålar så att han kippar efter andan och vill i n t e sluta gråta.
Vad gör man?
När Wille var alldeles ny kunde jag nästintill bryta ihop när han var sådär jätteledsen och ingenting fungerade. Numera vet jag att det sällan hjälper att själv tappa fattningen, utan det bästa jag kan göra är att behålla lugnet. Samtidigt är det så himla frustrerande att inte kunna göra något, att stå som ett fån och inte fatta vad som är fel medan det mest dyrbara jag har i hela världen bara gråter, gråter och gråter.
Nu har vi testat att ge en Alvedon och Wille slumrar mot pappas axel. Håller tummarna för att det ger med sig nu och att vi alla får sova gott i natt...
Bilder och beskrivning från dagen som gått får vänta till i morgon. Nu ska jag kasta mig i säng och samla sömn ifall att natten blir kämpig.
God natt alla mina kära! ♥
Hej! Jag hoppas att natten inte blev allt för kämpig. Jag förstår vad du menar och visst är det så. När Oliver skriker som värst får jag en klump i magen. Hans skrik ringer i öronen och jag bara önskar att jag kunde göra något. Det är hemskt när man inte vet vad som är fel.
kram på er!
