Så blev den vår till slut. En alldeles egen digital systemkamera. Som jag har väntat och längtat! Nu ska jag bara lära mig hur denna sak fungerar också... ;)

Trötta och febriga har vi legat i soffan mest hela dagen, både jag och min Wille. Nu är pappan hemma och jag ska försöka få något gjort i skolan innan jag blir för trött. Ska bara äta några pepparkakor först, blogga, kolla mailen, Facebook och... sen ska jag plugga. Lovar! ;)

Med viss stolthet erkänner jag att jag faktiskt har bundit den här adventskransen alldeles själv. Det har fällts en massa granar och sly i vår lilla skog, och jag passade på att plocka några kvistar innan resterna åkte till förbränning. Stommen gjorde jag av björkris, och grankvistarna fäste jag med vanlig ståltråd. Dekorationen består av små silvriga glaskulor från IKEA.

Nu håller jag bara tummarna för att den inte börjar barra innan julen är över... ;)

Alltså, det går faktiskt inte att beskriva i ord hur lycklig jag är att jag har Wille. Att han lever, är frisk, finns här hos oss och är precis just den han är. Varken mer eller mindre. Trots bestämda åsikter, en hel del stök och vilda äventyr så är han den allra bästa. Alltid.

Att livet är skört är ingen utopi. Att uppleva 600 kg häst dö rakt ner i händerna är ett bevis på livets skörhet. Ett bevis och en vetskap som är mycket tung att bära. Ena sekunden är vi här, för att i nästa sekund vara borta.

Nu lovar jag mig själv att jag ska bli bättre på att leva i nuet och ta vara på tiden vi har tillsammans. För även om det känns som en oändlighet, när det väl kommer till kritan så är livet läskigt kort.

Idag, 11-11-11, fick min vackra stjärna somna in.

Så älskad, så saknad. ♥