Reflektion


Jag var länge osäker på om jag skulle låta det här inlägget vara låst eller publikt, men valde till slut det senare alternativet.

Jag fick en text av "vår" fröken på dagis idag, som hon i sin tur fick av en kollega när hennes son var liten. Jag tänker inte kommentera det mer än att den träffade mig rakt i hjärtat.


Välkommen till Holland

Jag blir ofta ombedd att beskriva hur det känns att leva med ett barn med funktionshinder
- att försöka hjälpa människor som inte har gjort denna unika erfarenhet att förstå, att föreställa sig hur det skulle kännas. Det är så här...

När du väntar barn är det som att planera en fantastisk semesterresa - till Italien. Du köper en bunt guideböcker och lägger upp en underbar rutt: Colosseum. Michelangelos David. Gondolerna i Venedig. Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska. Allt är väldigt spännande.

Efter månader av ivrig förväntan kommer äntligen den stora dagen.
Du packar väskorna och ger dig iväg. Flera timmar senare landar planet.

Flygvärdinnan kommer in och säger:

"Välkommen till Holland."
"Holland?!?" säger du. "Vad menar du med Holland?? Jag bokade en resa till Italien! Jag skulle vara i Italien. Hela mitt liv har jag drömt om att åka till Italien.”
”Men flygrutten har ändrats. Du har landat i Holland och här måste du stanna."

Det väsentliga här är följande:
De har inte tagit dig till en förfärlig, vidrig, snuskig plats, full av farsoter, hungersnöd och sjukdomar.
Det är bara en annorlunda plats.
Så du måste bege dig ut och köpa nya guideböcker. Och du måste lära dig ett helt nytt språk.
Och du kommer att möta en helt ny folkgrupp som du egentligen aldrig skulle ha mött.

Det är bara en annorlunda plats.
Det är lägre tempo än i Italien, mindre tjusigt än i Italien.
Men efter att du varit där ett tag tar du ett djupt andetag, ser dig omkring...
och upptäcker att Holland har väderkvarnar... och Holland har tulpaner.
Holland har till och med verk av Rembrandt.

Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien...
och alla skryter de om vilken härlig tid de hade där.
Och i resten av ditt liv kommer du att säga:
"Ja, det var dit jag skulle åkt. Det var vad jag hade planerat".
Och den smärtan kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin att försvinna...
därför att förlusten av den drömmen är en mycket, mycket betydande förlust.


Men... om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du aldrig kom till Italien,
kommer du aldrig att kunna glädjas åt det mycket speciella,
det väldigt härliga... med Holland.

© Emily Perl Kingsley, 1987.


New super blonde me!


Eller ärsh, så jätteblond är jag kanske inte... men i alla fall ljusare än innan. Jag har varit allt från mörkbrun till platinablond genom åren, men så här trivs jag allra bäst.

Min lillasyster utbildar sig till frisör och jag ställer såklart villigt upp som försöksperson. ;D Jag är jättenöjd förutom att jag hade önskat att hon kunde trolla tillbaka allt hår jag tappat efter graviditet och amning... Funderar på extensions men är rädd att det ska ta för mycket tid och krångel att sköta och hålla snyggt. Vi får se om lillasyster lyckas övertala mig vid nästa besök... ♥ ;)

Livets obehagliga överraskningar


Mitt hjärta, mitt allt. ♥


Ibland, ofta utan förvarning, händer det att livet tar oväntade vändningar. Ibland blir det bara inte som man har tänkt sig.

För oss gjorde livet och tillvaron en tvärvändning igår under ett samtal om den viktigaste personen i våra liv. Egentligen har budskapet och misstanken kommit smygande under en längre tid, men igår trillade poletten ner, i alla fall för mig. Jag vill av respekt för mina allra käraste inte gå in på detaljer, och hoppet är ju inte riktigt ute än. Försöker desperat att fokusera på allt det positiva i tillvaron, men förbereder mig på att det kan komma att bli en tuff vår. Kämpar med att sortera och lägga band på alla känslor, tänka att det finns dem som har det betydligt värre.

God natt tills vidare. ♥


Dagens nöt!


Jag har kommit in på en kurs jag VERKLIGEN vill gå, i Uppsala. Dessutom endast på 15 poäng. Jag har för krånglighetens skull kommit in på en annan kurs här hemma i Stockholm på 30 poäng, en kurs som jag inte riktigt lika gärna vill gå. 30 poäng är bra mycket bättre än 15 i mitt fall.

Det är alltså 15 poäng i Uppsala, långt att åka men en toppenkurs
-VS-
tråkkurs på 30 poäng hemma i Stockholm.

Ett rätt angenämt problem visserligen... Men suck!

Torsdag 17 november



Alltså, det går faktiskt inte att beskriva i ord hur lycklig jag är att jag har Wille. Att han lever, är frisk, finns här hos oss och är precis just den han är. Varken mer eller mindre. Trots bestämda åsikter, en hel del stök och vilda äventyr så är han den allra bästa. Alltid.

Att livet är skört är ingen utopi. Att uppleva 600 kg häst dö rakt ner i händerna är ett bevis på livets skörhet. Ett bevis och en vetskap som är mycket tung att bära. Ena sekunden är vi här, för att i nästa sekund vara borta.

Nu lovar jag mig själv att jag ska bli bättre på att leva i nuet och ta vara på tiden vi har tillsammans. För även om det känns som en oändlighet, när det väl kommer till kritan så är livet läskigt kort.

Skoltrött?



Måste erkänna att det känns lite tungt just nu. Kommer på mig själv med en miljard "ska bara" innan jag kan sätta mig med skolan. DN.se, Bloglovin, Facebook, mailen, Tradera, och så Facebook igen. Sätta igång en tvättmaskin, gå ut och kolla posten, kanske blogga lite. Till och med vika tvätt känns roligare än skolarbetet.

INTE bra!

Vart tog motivationen vägen? Måste sätta mig med skolan NU.

Ska bara blogga lite först... och dricka kaffe... ;)

Yes!


Kände att den här passade in så himla bra just nu! Jag önskar att vi helst hade blivit klara med huset för längesedan och blir både frustrerad och irriterad på mig själv att jag inte hinner och att tiden inte räcker till.

Sätter mig ner, andas, och tänker att "good things come to those who wait"... väntar och hoppas att det där hett efterlängtade överskottet av tid infinner sig så småningom. ;)  ♥


Vägskäl


Tid för förändring...

Mammaledigheten är nu slut. Swish bara så var den över innan jag ens har hunnit att förstå att jag blivit mamma, att VI blivit föräldrar till en helt fantastiskt liten kille. Jag som nyss var nygravid?!

Isället för att fint gå tillbaka till jobbet nu i höst så har jag efter nära 10 år i samma företag sagt upp mig. Bara sådär.

Man kan kanske säga att jag har något av en livskris, eller 30-års kris kanske är en bättre beskrivning... Jag känner att det är nu eller aldrig om jag ska byta bana i livet, och har bestämt mig för att ta chansen.
Nu blir det skolbänken för min del. Närmare bestämt komvux tills att jag har bestämt mig för VAD och VAR jag ska läsa vidare...

Wille blir hemma med mig och flyttkaoset i september. I oktober går pappa J på föräldraledighet och i januari har vi förhoppningsvis fått en plats på en förskola ute på ön.

Mycket nytt på en och samma gång! Nytt hem i en ny kommun, nytt jobb och ny skola. Vi lämnar det trygga och invanda och kastar oss på vinst eller förlust ut i allt det nya. Men jag tror att det blir bra. Jag VILL tro att det blir bra!

Mest överraskande måste jag ändå säga att uppsägningen är, haha! Jag tror att det var många som trodde att jag skulle bli kvar i företaget typ... forever! Och jag måste erkänna att jag har haft lite ont i magen och svårt att somna senaste kvällarna. Det är lite som att ha gjort slut på ett långt förhållande. Men som sagt, det blir säkert bra det här, och det är verkligen nu eller aldrig!


RSS 2.0