:)

Jag är medveten om att konkurrensen är hårdare än någonsin och sannolikheten att jag ska få en plats är liten. Men nu är i alla fall sista datum för ansökan och komplettering passerad och alla papper inskickade och nu... är det bara att vänta!

Håll tummarna lite för mig nu, snälla. ;)

Idag är det första juni, vilket ju ändå måste räknas som första riktiga sommardagen. Hos oss här ute på ön vaknade vi till mullrande åska och regndroppar mot sovrumsfönstret. Lite mysigt faktiskt. Wille kröp tätt intill och viskade "flygplan mamma". Inte det lättaste att förklara för en tvååring vad åska är... "Nej Wille, det är åska" försöker jag med. "Åska" upprepar Wille och tittar storögt ut genom fönstret.

Nu är som sagt sommaren här, och jag kan när jag blickar tillbaka på våren och vintern som gått konstatera att det har varit en av de mest påfrestande perioderna i mitt liv. Stressen över att inte hinna med skolan som jag ska, och samtidigt kunna lägga undan det och vara en pigg, glad och engagerad mamma och fru har varit långt tuffare än vad jag kunde föreställa mig. Wille har bara varit på dagis deltid under våren samtidigt som att jag läser ca 120%. Pappa J jobbar 7 dagar i veckan och är aldrig hemma. I perioder funkar det säkert, men i längden tär det hårt på alla i familjen när tiden inte räcker till och det måste kompromissas på alla fronter. Då måste man kunna skala av allt onödigt och prioritera det allra viktigaste, i mitt fall Wille, familjen, skolan och försörjningen. Fler timmar har inte dygnet.

Samtidigt saknar jag min blogg. Det är liksom en liten ventil i vardagen där jag kan få utlopp för det kreativa. Ofta, ofta känner jag för att dokumentera och dela med mig av småsaker i vardagen och känner en längtan efter att få ta upp bloggandet igen. Just idag saknade jag det lite extra och kunde helt enkelt inte låta bli att ta mig tiden att skriva det här.

Var sak har sin tid sägs det. Vår tid kommer, tids nog.

♥

Ja, i alla fall för min mans del. I onsdags (därav champagne mitt i veckan) blev han ÄNTLIGEN färdig och jag är numera stolt fru till en alldeles äkta kommersiell pilot! ♥

Jag måste säga att det känns EXTREMT bra att i alla fall en av oss är färdig med sin utbildning. Annars har vi inte hunnit vare sig fira eller fundera vidare något speciellt då det i vanlig ordning är full rulle 24/7. Det kanske inte kommer ske nästa vecka, men säkert kommer det närmaste halvåret bjuda på många förändringar. Positiva förändringar! Valmöjligheterna är många och det känns bara så grymt HÄRLIGT! ÄNTLIGEN!

Som rubriken lyder kan man sammanfatta veckan som gått. Galen! Wille blev ju mer eller mindre hemskickad från dagis i måndags förra veckan på grund av misstänkta vattkoppor, men när han vaknade i tisdags var han pigg och helt 100% prickfri och fick fint gå till dagis på tidagen igen. Inte en enda prick har synts till sedan dess och det är bara att konstatera att det var falskt alarm.

Själv har jag suttit med skolan till 02 var enda kväll hela veckan. Det har blivit något fel (som vanligt) och jag var inskriven på inte mindre än tre heltidskurser och då jag helt enkelt inte orkade med mer strul med CSN var det bara att bita i det sura äpplet och PLUGGA. Fyra timmars sömn per natt i en hel vecka = very trött mama och definitivt inget bloggande.

Nu är vi tillbaka i fas igen och jag bara ÄLSKAR tanken på att det är första mars idag. Vårmånad, yes! ♥

Jag och Wille i juni förra året med mitt fina nyslingade hår. Och älskade saknade bästaste buggan! ♥

Dagens fakta: jag har inte varit hos frisören sedan juni förra året. Slå det ni!

Jag tror minsann att jag faktiskt platsar i Guinness rekordbok med flest kluvna hårtoppar och bredaste utväxtranden EVER. Det ser fruktansvärt ut rent ut sagt och jag är ruskigt tacksam att man fortfarande måste ha mössa på ute så att man kan dölja eländet. Men veckorna tickar på, snart är det vår och nu går det liksom inte att ignorera längre, jag MÅSTE till en frisör.

NU!

Jag sitter inlåst i det katastrofområde som ska föreställa vårt kontor och kämpar, kämpar, kämpar med en uppgift i skolan som bara inte vill ta slut. Jag överdriver inte när jag säger att jag författat närmare 30 sidor bara de senaste två veckorna, och det börjar kännas kan jag lova.

Idag somnade jag tillsammans med Wille mitt på dagen och sov i två hela timmar och det var helt, helt u n d e r b a r t ! Att bara ligga tätt intill den mjukaste och mest väldoftande lilla busungen i världen och höra hans lätta andetag, det är mammalycka det!

Mindre underbart är att jag nu måste jobba igen det jag skulle ha gjort på lunchen...

Jag testar att blogga från min iPhone, och förutom bildfunktionen så verkar det ju faktiskt fungera. En app för mobilbloggande med iPhone vore verkligen inte fel, men det är visst på gång läste jag någonstans. Trevlig helg alla mina fina!

Jag hade en chef en gång som inte tyckte att det var OK att säga att man var trött. Han menade på att det var tråkigt och deprimerande att höra på hur trötta alla var jämt. Han tyckte helt enkelt att vi skulle säga att vi var glada istället.

Och kanske har han möjligen en poäng där. Det är faktiskt rätt trist och tröttsamt att höra att alla är så trötta hela tiden.

Men om det nu är så att chefen hade rätt och det inte är OK att säga att man är trött, ja då har jag bara en sak att säga just nu:

- Jag är så EXTREMT GLAD IDAG. Har nog aldrig varit gladare faktiskt.

Eller nja, ni fattar.

Nu: svepa en latte. Eller tre.

Green Gate levererar i vanlig ordning. Här är ett litet axplock från kollektionen spring/summer 2011.

Wille, som drabbades av någon mystisk endagarsfeber i måndags är nu bra igen (han var hur kry som helst redan igår men fick stanna hemma just in case) och ska alldeles strax iväg till dagis. Jag själv  m å s t e jobba på med skolan innan jag ens funderar på att göra något annat. Som att sitta här till exempel.

Happy torsdag 17 februari på er! ♥

Det är bara att inse att jag inte kommer att få något mer vettigt gjort idag. Jag är helt slut, matt och trött utan att ha presterat ett endaste dugg, vilket i och för sig inte är så konstigt då jag tagit tag i den där fruktansvärt vidriga pulverdieten igen... Blä!

Tröstar och peppar mig med att första dagarna är alltid värst, sen går det av bara farten. 7 kg till målvikt, dvs den vikt jag hade när Wille flyttade in i magen. Inga kakor till mamma denna vår med andra ord...

Natti natti nu alla mina kära!

...så långt ögat kan nå. Men ganska vackert ute ändå. ♥