Wille fick stanna hemma från dagis idag då han kändes varm och var väldigt snorig. Han har lekt så fint med pappa hela förmiddagen medan jag var ute i stallet en sväng och trots febern är han sitt gamla vanliga glada jag. Vi har haft en lugn förmiddag och jag har till och med suttit med skolan en stund. Mys!

Men... alldeles nyss när jag höll på att plocka undan lunchen så hör jag plötsligt ett brak och sen ett illvrål från Wille som av någon mystisk anledning trillat framlänges mitt på hallgolvet! Rent instinktivt kollar jag munnen och upptäcker att han har slagit ut en stor bit av ena framtanden! UGH! Vad gör man?! Ringer sjukvårdsrådgivningen för att höra om vi måste åka in till tandakuten eller vad man ska göra. Får inget vettigt svar så vi ringer Js syster som är tandhygienist, men får bara tag i receptionisten som meddelar att tandläkaren är sjuk och att det inte är så mycket att göra då det rör sig om en mjölktand.

Har känt ordentligt på tanden (den bit som är kvar) och den verkar sitta fast och fint, men den är sylvass och stackars lilla älsklingen har varit SÅ ledsen! Den kommer alldeles säkert behöva slipas till och frågan är om man bygger upp en mjölktand eller om det kommer få vara som det är?

Har någon tips om hur man gör för att mota bort all otur och olyckor så får ni gärna komma med dem NUU!


Åh min älskade trollunge med sina fina små tänder! En olycka händer SÅ lätt och när man minst anar det!

GRATTIS på 2-årsdagen, älskade lilla hjärtat mitt! ♥

Nu snurrar det i huvudet av allt ballongblåsande och jag kan knappt minnas när jag var så trött senast. Jag ska alldeles strax stupa i säng, så fort jag fixat det sista här... På minuten två år sedan låg jag med ett gyllenblont litet knyte i famnen. Med tårarna rinnandes av fullständig lycka över att något så fint och perfekt kommit till oss, 3350 gram och 51 cm ren kärlek och fullkomlig lycka ♥

Dessa bilder är nästan på dagen två år gamla. Två år! På natten mot den 20 januari 2009 hade jag mina första riktiga känningar om att det kunde vara bebis på gång. Ett besök på förlossningen på kvällen bekräftade mina misstankar om att det var vattnet som sipprade, och vi fick tid för igångsättning 48 timmar senare om förlossningen inte satt igång av sig själv. Det blev 48 lååånga och rätt påfrestande timmar, och sedan ytterligare 6 timmar innan vi fick träffa vår lillprins. Men det var det värt, v a r j e liten sekund av väntan var värt allt!

Minnen, minnen, minnen! Älskade minnen från den allra första tiden med den finaste och viktigaste lilla människan i våra liv... Vår son, om du bara visste hur mycket vi älskar dig! ♥

De fina kuberna kommer från Jabadabado och är en av årets julklappar till Wille. Just dessa hittade vi på NK barn, men jag har sett dem på bl.a. MIO och i flera olika webbutiker. Wille älskar dem!




I morgon är en stor dag. Då börjar nämligen inskolning på dagis för vår älskade skatt.

Min finaste lilla kille, vad stor du börjar bli! ♥

Trött lillprins sover gott i nya vagnen.


Vår kära Bugaboo har flyttat ut. Med åkpåse och fårskinn fick vår stora lilla kille inte längre plats. Jag gav upp om att ha honom vänd mot mig och satsade på den rymligaste vagnen jag kunde hitta; Urban Jungle Mountain Buggy.

Stor men rätt smidig ändå. Urusel sufflett och kanske inte den vackraste vagnen som går att hitta, men nu får han i alla fall plats! ♥

Ja, snart är det dags. Det 22 januari blir vårt älskade lillskrutt två år. TVÅ ÅR!
Så här ser önskelistan ut i år om mamman får lägga sig i.

Någonting säger mig att nästa år lär den se annorlunda ut... ;)

...och Wille passade på att testsitta sin gamla babysitter. ♥
"Hoppa, hoppa" tjöt han och pekade och ville såklart att jag skulle lyfta i honom. Sen satt han där och vägrade kliva ur, åt peppakakor och tokskrattade. Härliga unge!

Som jag älskar den här lilla filuren!

Nu ser han verkligen ut som en riktig liten dagiskille, full av bus i sina nya fina galonbyxor. Hjälp! Vart tog bebisen vägen?!
Han är så söt i sina små mini-stövlar och mini-byxor att jag skulle kunna äta upp honom. Älskade unge! ♥

Innan husvisningen igår var jag med Wille för vikt och längdkontroll på BVC. Hela 87,5 cm lång och 13,4 kg tung är vår stora lilla prins, vilket räknas som riktigt lång och något smal för tiden.

Det är väldigt ofta som folk blir förvånade över att han inte är äldre än sina 16 månader, de flesta tippar på kring 2 år då Wille är en mycket storvuxen, hårfager och företagsam liten kille... Däremot pratar han ju inte (eller jo, mycket snack är det, men inte mycket är begripligt), och där avslöjar han sig själv när det gäller åldern.

Sakta men säkert smälter jag in att han faktiskt inte är någon liten bebis längre, och det känns både lite sorgligt och ganska skönt. Bebistiden är så himla mysig och härlig och på många sätt helt fantastisk, men livet med en liten ettåring är bra mycket roligare! Varje vaken sekund är ett äventyr och jag har aldrig mött någon som lever livet lika fullt ut som Wille. Ena stunden sitter han och pillar med någon liten grej, nästa stund springer han mellan rummen här hemma och tjuter av skratt för att nästa sekund vråla av illska när han inte lyckas med något han vill. Det är berg-och-dalbana, sjukt intensivt och helt, helt underbart! ♥

Wille vid Stora Skuggan på Norra Djurgården igår.

Ingen som inte har upplevt det kan nog förstå kärleken till ett eget barn. Den kärleken slår nock-out på allt och är större och mäktigare än allt annat. För Wille skulle jag utan att blinka hugga av mig en arm, gå genom eld eller rent av offra mitt liv om det så skulle krävas.

Vaknätter, kräk, bajs, kladd och skrik till trots. Ett leende från mitt alldeles eget lilla bustroll och allt svårt är glömt. ♥

...och om inte, ja då är BUSUNGE en bra beskrivning!

Med en pilot till pappa är det lätt hänt att det blir så här...!

Mössan köpte jag redan förra veckan, men ziptröjan och pikétröjan är från igår. Jag har hakat upp mig lite på turkos, märks det? ;)

     

Min Wille såklart! ;)

Lyckan har inga gränser här hemma eftersom Wille är feberfri idag! Det är visserligen en mycket ynklig liten kille som för första gången på snart en vecka tultar runt här hemma och plockar med sina små saker, men febern är borta och det kan ju bara betyda att det nu äntligen har vänt!